av Karin

När nya diskrimineringslagen trädde i kraft för snart ett år sedan, var könsöverskridande identitet eller uttryck tillsammans med ålder, de två stora nyheterna, som varande nya diskrimineringsgrunder. På intet sätt så, att någon tidigare aldrig diskriminerats för sin ålder eller för att ha fallit utanför de könsstereotypa ramarna för hur en kvinna eller en man ska vara och se ut. Men att det nu faktiskt finns ett skydd för människor som vill uttrycka sig utanför, eller identifiera sig, som något annat än en man eller kvinna.

De flesta av oss är nog rätt nöjda som det är och har inga större önskningar om förändringar av könsidentiteten. För de få som känner att de inte passar i den kropp de har, kan det vara en fråga om liv och död.

Därför är det en viktig fråga att vara medveten och ha kunskap om. Därför har vi som ett av sju kartläggningsområden i projektet valt att specifikt lyfta ut och undersöka hur pedagoger stöttar barn och elever som gör otraditionella val. Ett otraditionellt val behöver inte betyda att någon vill byta kön, utan det kan handla om att vilja ha på sig rosa prinsessklänning på dagis och vara kille eller att vara tjej och söka till Byggprogrammet på gymnasiet. De flesta av de 17 gymnasieprogrammen har en tydlig könsuppdelning och endast några få program har en jämnvikt av killar och tjejer som söker till dem. De elever som gör otraditionella gymnasieval har fler avhopp än andra, ofta för att omgivningen är okunnig om hur de ska hantera situationer som uppstår. Inte allt för sällan är det individen själv som ser avhoppet som ett felval eller ett misslyckande, när det egentligen handlar om att det är omgiviningen som inte lyckats få till bra förutsättningar för alla. Det som står i skollag och läroplaner om allas rätt till likvärdig utbildning, får inte bara gälla vissa elever.

Det har precis varit Lucia och debatten om vem som får eller inte får vara Lucia har åter blivit aktuell. Traditioner &värderingar blir en fight mellan föräldrar, pedagoger och elever och tomteluvor står mot lysande ljuskronor och glitter.

Spelar det verkligen så stor roll? Egentligen? Min son Max har för första gången deltagit i lussetåget efter att under tre års tid nogsamt vägrat. Första året var han i och för sig med i tåget, men det var bara för att han var så liten att han satt i vagn och inte kunde ta sig ur den själv. Hans blick sa dock redan då precis hur illa han tyckte om situationen. I några år har han nu fått titta på lussetåget från åskådarplats, men så i år kom det. Han skulle vara med.

Som mamma är jag stoltare än stoltast över min son vare sig han står med sina föräldrar eller går med i lussetåget. Och ärligt talat så är det mig fullständigt egalt om hans önskan är att vara stjärnflicka, drake eller pokemon i lussetåget. Han var där med sina kompisar, han såg hyfsat glad ut och stolt när han vinkade till oss. Och that´s all that matters. En glad, frisk och hyfsat lycklig unge som i sin egen takt får säga ja och nej till olika saker hoppas jag känner att han har makten att forma sitt eget liv så småningom. Inte utifrån vad alla andra tycker, utan utifrån vad som faktiskt finns inne i hans kropp och tanke.

Vad kan vara bättre att sträva mot än det?

Ett litet PS bara:

När jag frågade ovan nämnda son varför vi firar jul härom dagen svarade han att det är för att Genus föddes då. Inte Jesus. Genus.

Så nu vet ni!

God & välförtjänt ledighet under helgerna önskar jag er alla.

av Karin

På fredag är det dags för styrgruppsmöte i projektet och det ska bli kul att presentera hur långt vi har kommit med kartläggningen. Själva nulägesbeskrivningen håller jag på att skriva och sen blir det dags att med workshops och analyser börja utforma hur själva handlingsplanen ska se ut. Workshopsdagarna kommer att bli 25-26 januari och ni som varit med i arbetslagen kommer att få möjlighet att tycka till och komma med goda idéer inför handlingsplanen.